Först och främst vill jag vara tydlig med att det inte rikigt går och besvara vad spelförståelse är och därför väljer jag att belysa just mitt perspektiv på vad spelförståelse är. Men först tänkte jag väldigt kort bena ut lite begrepp inom spelförståelsevärlden.

Svenska fotbollsförbundet skiljer på spelförståelse och speluppfattning och skillnaden kan väl enklast beskrivas vara att spelförståelse är en teoretisk förståelse av spelet och speluppfattning är den praktiska sidan, dvs. vad gör helt enkelt spelaren på plan. Vidare diskuterar Fallby och Alm begreppet spelförståelse och tydliggör utifrån ett pragmatiskt perspektiv vad spelare som har en god spelförståelse/speluppfattning faktiskt gör för något; de ser helt enkelt på spelet mer än övriga spelare dvs. de lägger mycket tid på att alltid se på spelet.

Jag kommer i min approach utgå ifrån att speluppfattning är viktigast och delge mina tankar kring hur ett lärande kring speluppfattning sker bäst. Jag utgår ifrån att speluppfattning är en konstruktivistisk process och inte alls en förstärkningsmodellsprocess. Med konstruktivistisk menar jag att individen måste få en egen bild och egen verklighet kring ett fenomen och inte endast ha en representation av verkligheten; helt enkelt ha sin egna konstruktion av verkligheten. Med förstärkningsmodell menar jag just behaviorismen i dess klassiska mening; man berömmer (stimulerar och belönar) individen när man som ledare tycker att spelaren har gjort rätt. Således är speluppfattningen utifrån en förstärkningsmodell summan av ett intränat beteende och det tycker inte jag är äkta speluppfattning. Utan det är snarare det jag brukar kalla en falsk speluppfattning; det ser ut som att spelarna hela tider fattar bra beslut men de beslut de fattar är en konsekvens av att de känner igen mönster som de tidigare tränat på och dyker det upp specifika situationer som de inte tränat på kan de i regel inte lösa situationen.

Äkta speluppfattning är enligt min mening individuell och därför ska träning inriktas mot att hitta verktyg för att hjälpa individen att se spelet och ta beslut utifrån vilken bedömning individen gör av den unika spelsituationen där individen tar hänsyn till följande faktorer: medspelare, motspelare, position, väder, underlag, när i matchen, vad behöver matchen just nu etc. Hur man exakt tränar detta finns det såklart inte ett facit till men jag tror ändå att följande måste vara med i träning för att underlätta individens spelförståelse:

• Autentiska övningar - koppla övningen till specifka matchsituationer så att individens koppling till hur den förvärvade kompetensen kan användas blir tydlig. Det är ganska vanligt att spelaren får gissa sig till hur det man har tränat på kan användas i match och då är övningen inte verklighetsanpassad/autentisk. Om du vill träna på autentiska spelövningar så konstruera omställningsövningar som är så lika omställningar som möjligt på match.
• Orientering i anfallsspel - konstruera övningar som tvingar spelar att titta på spelet och inte på bollen. Viktigt här är att spelaren måste ta ett beslut utifrån hur den har tittat på spelet. Utvärdera beslutet!
• Orientering i försvarsspel - återigen konstruera övningar som tvingar spelare att se på spelet och ta hänsyn till boll, medspelare och motspelare. Spelaren måste fatta beslut såsom ska jag pressa, markera, täcka, falla, flytta upp etc. Utvärdera beslutet!
• Undvik att skapa övningar där spelarna inte behöver fattar ett beslut; exempelvis klassiska passningsövningar med massa konor som bara går runt och runt.
• Undvik övningar med falska beslut. Det är oftast övningar som innehåller 2-3 färdiga beslut och dessa övningar kan se ut som att man jobbar med speluppfattning utifrån ett kontruktivistiskt perspektiv men det är utifrån en förstärkningsmodell då övningen går ut på att göra dessa 2-3 beslut. Och när dessa 2-3 beslut görs så stimulerar vi det beteendet genom att berömma det och då är vi behavioristiska.

Ovan är i grova drag mitt perspektiv på spelförståelse och för att summera det kan det beskrivas vare en konstrukivistisk process där målet är att tydliggöra för individen sin bild av spelet. Det innebär inte alls att tränaren är passiv utan tvärtom - tränaren tar hela tiden beslut kring vad som är autentisk och vad individen rimligtvis är mogen att hantera.

Sundbybergsmodellen, vår läroplan för fotboll

Häromdagen hade jag en intressant diskussion med Daniel Romanos om försvarsspel för barn i 7-manna ålder eller tidig 11-mannaålder. Utgångspunkten för diskussionen var om barn i nämnd ålder ska spela med försvarslinjer (press- och täckningslinjer). Lite bakgrund och fakta är på sin plats innan jag belyser mitt perspektiv på försvarsspel för barn.

Försvarsspel brukar delas upp i två grupper: positionsförsvar (tidigare kallat zonförsvar) och markeringsförsvar. Skillnaden dem emellan är att i ett positionsförsvar bestämmer bollen och ens medspelare utgångspositionerna (i princip tar man ingen hänsyn alls till motståndarnas positioner) och i ett markeringsförsvar bestämmer bollen och motståndaren ens utgångspositioner. Traditionen i Sverige är att vi spelar ett positionsförsvar från relativt tidig ålder och och vi har gjort det sen Roy Hodgson, Bob Hougthons och Svennis dagar. På senare år har främst Lars Lagerbäck (fd. A-landslagstränare) varit en stor förespråkare av ett positionsförsvar som metod. I dagens Sverige är det få seniorlag som använder markeringsförsvar som metod (förutom just i eget straffområde) utan är snarare inriktade mot ett positionsförsvar.

Tittar vi dock i Champions League - och annan europeisk toppfotboll - är en tydlig trend på senare år att försvarsspelet utvecklats mot att utgå ifrån boll, medspelare och motspelare, dvs. tre faktorer istället för de traditionsenliga 2 faktorerna. Ser vi då över en svensk spelarutbildningsplan tenderar vi endast att träna för och utgå ifrån faktorerna boll och medspelare och då är min bedömning att vi utifrån ett försvarspelsperspektiv kommer att hamna efter övriga toppnationer i Europa.

För att lära oss kunna hantera en tredje faktor - i vårt fall motståndarna - att ta hänsyn anser jag att vi upp till 15 års ålder endast ska träna markeringsförsvar och utgå ifrån följande riktlinjer:

• Tappar vi bollen så utgår vi ifrån att vi vill ta tillbaks den så fort som möjligt genom att sätta en mycket tuff press på bollhållare - dvs. direkt återerövringspress
• Sätt alltid press tidigt och högt på bollhållare
• Uppflyttning och reterering (att falla med backlinjen)
• Markera motståndare - på 7-manna bör det vara man-man-arkering och på 9- respektive 11-manna bör kombinationsmarkering prioriteras.

Jag tycker att vi ökar möjligheten för våra barn och ungdomar att bli skickliga individuella försvarsspelare med god speluppfattning genom att prioritera det som beskrivits ovan. En poäng med markeringsförsvar är att det inte finns ett kollektiv som ska hjälpa dig i försvarsspelet utan du måste hantera din indivduella uppgift annars är det en stor risk att det blir mål.

Följande bör vi inte träna på innan 15 års ålder:

• Positionsförsvar
• Låg press
• Överflyttning
• Centrering (ok från 13-14 års ålder)
• Indirekt återerövringspress

Jag tycker att vi från 15 års ålder ska träna ett positionsförsvar och från 17 års ålder lära oss kombinera de tre faktorerna boll, medspelare och motspelare.

Framförallt anser jag också att barn och ungdomar inte kommit tillräckligt långt i sin mognad för att kunna hantera det helhetsperspektiv som krävs av en spelare för att spela positionsförsvar och då tränar vi på något som barn perceptuellt inte kan ta in - ungefär som att en 10-åring ska lära sig köra bil och så blir vi frusterarade för att den inte lär sig fastän det är i princip helt omöjligt att de ska lära sig köra bil.

Sundbybergsmodellen, vår läroplan för fotboll