I del 2 beskrev jag de enligt Peterson nödvändiga verksamhetsprinciper för att uppnå målet att få så många och så bra seniorutövare som möjligt. Verksamhetspriciperna är följande:

1. Alla selektionssystem som använder skillnader i fysisk mognad ska avskaffas, således innebär det att verksamheter som distriktslag och ungdomslandslags inte ska användas.
2. Låt så många som möjligt vara med så länge som möjligt.
3. Låt varje individ utvecklas efter sina egna, unika förutsättningar.
4. Varje individ ska i sin utveckling endast jämföras med sig själv.
5. Låt kampmomentet i tävlingen vara överordnad resultatet.

Dessa verksamhetsprinciper tycker jag kan följas konkret på följande vis (kommentarer i samma ordning som principerna presenterats):

1. Hos oss skulle det innebära att vi väljer att inte separera våra träningsgrupper när spelare är 13 år (det som tidigare varit första året på 11-manna) utan istället slår ihop träningsgrupperna från 7-manna till 1 träningsgrupp och anmäler lag på olika svårighetsnivåer och matchar efter intresse och tillfällig kapacitet. Det innebär att vi nivåanpassar i träning och utgår ifrån individens kunnande men att det inte finns någon stängd dörr - utan snarare en mycket rörlig dörr -  mellan de olika lagen inom den befintliga träningsgruppen. Då undviker vi även det som är de vanligaste orsakerna enligt forskning till att ungdomar slutar; 1. kompisarna finns i en annan träningsgrupp och slutar på grund av det, 2. Individen i fråga blev inte uttagen till ett förstalag/distriktslag/landslag och slutar med anledning av det. Jag tror att det är en mycket bra metod för att ha tålamod med ungdomars utveckling över tid då den fysiska skillnaden mellan två individer i 13 årsålder aldrig någonsin under livet är större än just vid den åldern. Jag är nöjd över att vi idag inte separerar när spelarna är 13 år, fastän det står så i vår Sundbybergsmodellen (får ändra i Sundbybergsmodellen).
2. För att kunna uppnå målet så många som möjligt så länge som möjligt behöver vi göra upp med vissa traditioner. Vi behöver bland annat sänka våra krav på träningsnärvaro. Missförstå mig inte, att träna flera gånger i veckan är bra och nyttigt men alla vill inte det. Vi behöver då se över hur vi inom ramen för en träningsgrupp kan erbjuda två träningar i veckan för de som vill och 4 träningar i veckan för de som vill. Ganska vanligt är nämligen att kraven hårdnar och ökar från förening och ledare när spelarna blir just 13 år och en konsekvens är att många 13 åringar slutar då då deras bild inte stämmer överens med ledarna och föreningens bild. För att vara tydlig: jag älskar att spelare gillar och träna flera gånger i veckan men vi måste tillgodose dem som inte vill träna så pass många gånger i veckan just då (kan ändras när de blir äldre). Vi behöver även se över hur vi väljer att matcha; det kanke inte här helt givet att vi ska ha två 11-mannalag i 14-årsåldern, vi kanske ska ha ett 11-mannalag och ett 7-mannalag om det passar träningsgruppen bättre.
3. Att varje individ ska utvecklas efter sin egna förutsättningar brukar vara något all ledarskapslitteratur förespråkar; det brukar kännas helt omöjligt att uppnå. Jag tror dock att det går att uppnå i viss mån. Jag har tidigare i bloggen hänvisat till Sören Kierkegaard beträffande att leda lärande och tänkte kort presentera en konkret idé från Lev Vygotskij om att leda lärande utifrån varje individ. Vygotskijs idé går ut på att hos en individ existerar två kunskapsnivåer; den existerande nivån och den potentiella nivån. Träning - eller för den delen undervisning - ska bedrivas i det som kallas för det närmasta utvecklingszonen och det innebär att träning sker i förhållande till en individs potential och ligger något över individens existerande kunksapsnivå. Det som då behöver göras att kartlägga vart spelare befinner sig, dvs. vad som är deras existerande kunskapsnivå, och komma fram till vad som är nästa steg för den spelaren. I en grupp bör det rimligtivs vara så att ett gäng spelare befinner på hyfsad samma existerande kunkskapsnivå och ett annat gäng spelare på en annnan nivå osv. Genom att utgå från den individers existerande nivå kan vi på  gruppnivå utgå ifrån individers förutsättningar. Fråga dig själv som spelare vad är denna spelares nästa utvecklingssteg; då är det just nästa utvecklingssteg och inte 2:a, 3:e, 4:e nästa utvecklingssteg.
4. Det finns en konflikt i att i utveckling utgå från sig själv men att till match bli jämförd med andra, men jag anser ändå att det ur ett lärandeperspektiv inte finns någon vits med att en spelares utveckling jämförs med någon annan än med sig själv. Återigen tycker jag att man ska utgå ifrån en spelares existerande nivå och utifrån det göra en bedömning över vad som krävs för att hon/han ska uppnå sin potential. Rent konkret innebär det att t.ex. i utvecklingssamtal med spelare ska man i princip endast beskriva och diskutera med spelare om vad denne behöver göra för att uppnå sin potential och uppsatta mål. Arbeta med feedforward (framkoppling - vad krävs för att nå nästa steg) istället för feedback i samband med samtalet.
5. Att vinna sin match är viktigt och roligt och man ska som ledare göra allt man kan för att vinna matchen inom ramen för vår värdegrund. Vad gäller att vinna serier är det också väldigt roligt dock anser jag att det inte får ske på bekostnad av att spelarutbildningen inte är tillräckligt bra eller att fysiskt mogna spelare gynnas; det finns en risk om man just prioriterar serievinst framför metoden att spela fotboll. Hos oss ska alltid metoden för hur vi spelar - dvs. ett bollinnehavsinriktat anfallsspel och ett direktåtererövringsinriktat försvarsspel - vara det primära målet och serievinst ett lägre prioriterat mål. Dock är det bästa om vi genom vår metod kan vinna många matcher.

Precis som tidigare skrivet är inget på bloggen något facit eller ett försök till facit utan snarare en utgångspunkt för diskussion om vad som är bäst för vår förening.

Som tidigare nämnt har Tomas Peterson undersökt hur svensk idrottselit, med svensk fotboll som exempel, skapas. Peterson undersökning visar att de spelare som blir uttagna till zonläger (numer distriktsläger) och ungdomslandslag är födda tidigt på året. Av ungdomslandslagsgruppen, den identifierade eliten, ingår hälften av pojkarna och tre fjärdedelar av flickorna i den etablerade eliten vid 25 års ålder. Resten i den etablerade eliten har ersatts av spelare som aldrig varit inne i systemet. Peterson anser att svensk fotbolls selektionssystem fram till nitton års ålder missgynnar spelare födda andra halvåret och sista kvartalet. I denna del tänkte jag presentera Petersons syn på hur han anser att man ska kan gör istället och vanliga argument för att behålla nuvarande system.

Vilka motiv och argument finns för att använda selektionssystem?

• Svenska fotbollsförbundets officiella svar är att man vill konkurrera med andra länder i alla existerande åldersklasser. Dessa andra nationer har ofta många fler utövare att välja mellan och har därför råd att bedriva en verksamhet som resulterar att man tappar fler på vägen. Utöver det måste frågan ställas angående vilket pris vi är villiga att betala för internationella framgångar.
• Ytterligare ett argument är att det blivit bättre tack vare de förändringar och modifieringar som gjorts gällande selektering dock visar Peterson i en jämförelse mellan uttagna spelare på elitlägergrupperna 1999 och 2010 att sambandet beträffande när på året man är född fortfarande är starkt. Undantaget var F15 landslaget 2010 där var fördelningen jämn mellan de båda halvåren.
• Slutligen presenterar Peterson det han kallar det sista argumentet. Det innebär att man inte förnekar det icke önskvärda effekterna med fotbollens selektionssystem, utan istället framhåller fördelarna; systemet skapar ju ändå A-landslagsspelare. Peterson, som i denna studie följt 84:orna i 25 års tid, anser att systemet kan sägas ha skapat 4 spelare av ypperste elit, vilka är: Andreas Dahl, Martin Fribrock, Henok Goitom och Karl Svensson. Dessa 4 tillhörde inte vid 15 års ålder en elitförening och i deras fall kan man argumentera för att de inte hade blivit upptäckta om det inte vore för att de blev uttagna till Elitpojklägret och ungdomslandskamper. På flicksidan gäller motsvarande för Johanna Almgren, Nilla Fischer och Lotta Schelin.

Hur ska man göra istället?

Peterson anser att följande verksamhetsprinciper bör användas istället:

• Alla selektionssystem som använder skillnader i fysisk mognad ska avskaffas, således innebär det att verksamheter som distriktslag och ungdomslandslags inte ska användas.
• Låt så många som möjligt vara med så länge som möjligt.
• Låt varje individ utvecklas efter sina egna, unika förutsättningar.
• Varje individ ska i sin utveckling endast jämföras med sig själv.
• Låt kampmomentet i tävlingen vara överordnad resultatet.

Följer föreningar dessa verksamhetsprinciper menar Peterson på att vi uppfyller dels samhällets mål - demokratisk fostran, en bra social miljö, idrott år alla etc. - dels föreningars mål, så många och så bra seniorutövare som möjligt.

I del tre tänkte jag beröra vad det i praktiken innebär att följa Peterson verksamhetsprinciper fullt ut.